Maria Lundblom Bäckström

De senaste dagarna har jag fått upp ögonen för ett nytt ord, Personalism. Tydligen pratade Alf Svensson om det på p1, vilket jag inte hörde men också Göran Hägglund nämnde det i sitt tal på Kommun och Landstingsdagarna i Helsingborg i helgen. 

 

Jag läste på lite om det i Wikepedia, vilket jag infogar här nedan. Jag måste säga att det här är ju verkligen ett ord som behöver dammas av lite. Det är ett strålande sätt att beskriva en god del av Kristdemokratin. Individualismen med "jag klarar mig själv och behöver ingen annan" mentaliteten är ju inget som jag tycker är särskilt positivt i dagens samhälle. Det skapar och har skapat ett ganska egoistiskt och kallt samhälle. Jag kan inte heller säga att jag kan förlika mig med att staten och politiken ska ta ansvar för allt och alla, vilket är en stor grund för socialismen. 

 

Att se människan som en del i gemenskap tilltalar mig betydligt mer. 

 

Wikepedia:

Personalism är en filosofisk riktning som betraktar personen som en oreducerbar realitet och framhäver personens moraliska värde och det faktum att personen har en fri vilja. Personalismen har främst varit viktig inom den katolska filosofin samt inom den kristdemokratiska ideologin och filosofin.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som en viktig del av personens vara och som den främsta källan till den personliga utvecklingen. 

Ett enkelt sätt att beskriva personalismen är följande sammanfattande mening: Varje Individ (det genetiska) utvecklar sin Personlighet (den du upplever att du är) i relation till olika kollektiv (alla andra, familjen, skolan, jobbet, föreingen m.m.) Vår personlighet utvecklas således hela livet vilket inger hopp då ingen person hur misslyckad den en kan te sig vara för omgivningen är förlorad då man alltid kan (och av nödvändighet kommer att) utveckla en ny personlighet i relation till dem man lever och umgås med.