Maria Lundblom Bäckström

Hur skulle mitt liv ha varit utan försoning?
Kallare och bittrare tror jag.

Varför är det så viktigt? Jo jag tror att om vi inte försonas så bär vi på osunda känslor. Känslor som gör att vi inte kan vara helt öppna inför vad livet, andra människor och vad Gud vill ge oss. Men det är inte alltid lätt att försonas. Det kan vara så att man blivit så sårad av någon att det känns helt omöjligt. Det som är det värsta är att den andra personen inte skadas av det utan bara man själv. Man gror igen och svartnar inuti och bitterheten får fäste. Jag tror man kan sluta som en gammal missnöjd tant eller gubbe, sån där som ni nog alla har mött någon gång.

Men hur ska man göra då?
Ja för mig är det så att Jesus har förlåtit mig allt dumt jag gjort och han gör det hela tiden när jag ber om förlåtelse. Ja det kan ju innebära att jag också måste be någon annan om förlåtelse för jag kan ju inte bara be honom om förlåtelse och strunta i den jag sårat, om jag nu vet om det och det är det som det gäller.

Jag får del av hans kärlek när jag vill öppna mig och på något sätt hjälper han mig att förlåta. Det kanske inte går på en dag och kanske inte heller på ett år men han hjälper mig att hitta känslan, att hitta en kärlek som står över vad den personen gjort och se att även den personen är ett offer.

Ja jag har verkligen inte alla svaren på det här men jag vet iallafall att förlåtelse och försoning är oerhört viktigt i mitt liv.

Min mamma köpte bläckpatroner till skrivaren från Color Bob i november förra året. Det visade sig ganska snart att kvaliten på färgpatronen inte var bra. Utskrifterna blir gröna(kan ju vara roligt men någon anna färg också).

 Vid reklamation till Color Bob får hon inget gehör för klagomålet. De menar att det gått för lång tid för att reklamera varan. Det ska ske inom en månad. Därför vill nu mamma varna alla för att handla bläckpatroner hos Color Bob. Det blir en dyr affär när varan inte håller den utlovade kvaliten och inte fungerar vid användning.

Självklart stöder jag min mamma i detta!

Ska vi ha någon chans i Eurovisionsfestivalen så tror jag vi ska skicka Sofia med ALLA!
Allvarligt...då kanske vi kan få Balkanländerna att ge oss några röster. Vi har inte en chans med de låtar vi själva gillar och dessutom så röstar alla i Balkan på varann. Så är det bara.
Sist sa jag att jag ska inte titta på den där skiten mer. Det är ju så diskriminerande och man blir bara irriterad.



De låtar jag hittills gillat mest är nog:
 You're My World

 Snälla Snälla
Jag vet jag är lite knäpp men hon har sån grym känsla, lite samma som Thåström, sjunger verkligen från själen.

Baby, Goodbye

 Här för mig själv
Det var en rätt mysig känsla i den låten

 Alla
Och som sagt, Sofia tror jag skulle ha en viss chans i Moskva...är det väl som Eurovisionsfestivalen går?

Ja det är väl mitt bidrag i den här melodifestivaldebatten.

Nu börjar det väl gå för långt!!

Nu vill EU bestämma hur våra svenska beteshagar ska se ut. De vill inte att vi ska  ha för många träd och enbuskar.

Våra klassiska sommarhagar får inte ha träd som står tillsammans i grupper och de får heller inte se ut hur som helst.

Det är så här att min man är väldigt engagerad inom LRF så jag får del av det här vid köksbordet och det jag hört nu skrämmer mig. Visst är EU bra i många frågor vad gäller miljöarbete och andra frågor men när de börjar lägga sig i hur vår natur ska se ut och när det börjar hota våra historiska sommarhagar då blir jag riktigt arg!

Det här måste vi reagera mot!

Vi måste stötta bönderna i den här frågan för de kämpar för hela vårt kulturlandskap. Vem vill sitta och ha picknick på ett tomt fält? Man vill väl sitta i de vackra enbackarna med lite dungar av körsbär och björk.

Nej nu får vi sätta en gräns för hur mycket EU ska bestämma inom våra Svenska gränser!

En helt ny dag ligger framför och dessutom är jag ledig idag. Brasan brinner i kaminen och jag är bara tacksam för att jag har det så bra! Min mamma och pappa landar på Arlanda ikväll klockan tio. Då har de varit fyra veckor i Thailand och jag saknar dem nu! Välkomna hem! Men snart är det vår tur att få åka dit, fast inte riktigt så lång tid....

Sitter och tittar på nyheterna och det är verkligen inte alla i världen som har det bra. Men tydligen är vi i Sverige ändå inte bland de lyckligaste. Man har visst mätt känslan av lycka hos olika befolkningar i världen och på en skala från 0-10 så ligger nästan alla länder på 5,6 men i Sverige ligger vi på 5,5. Men varför är det så?

Varför är vi inte lyckligare, vi som ändå har det mesta vi behöver?
Vi har ju inte alls sån fattigdom som många har. Vad kan man göra för analys av det? Vi är ett av de mest sekulariserade länderna i världen t.ex. Kan tro och traditioner ge en känsla av lycka och trygghet som vi har tappat? Lever man mer i gemenskap med andra i andra länder? Ja det här är nog saker, tror jag i alla fall, som kan vara av betydelse.

I Sverige känns det ibland som att ju färre gränser man har desto bättre är det. Men så tror inte jag att vi människor funkar. Jag tror vi behöver balans och som min pastor sa i söndags, måttlighet kan vara sunt! Det kan vara trevligt att ta ett par glas vin men kanske inte att dricka sig berusad, det kan vara bra att diskutera sex i media till en viss gräns men inte att visa allt och utnyttja andra människor för sina egna behov. Det kan vara bra att barn får vara med och bestämma men vuxna måste sätta gränser eftersom barn ändå är barn och varken har erfarenhet eller den kunskap som vuxna har.
Ja det finns nog många områden där det här gäller. Att vara nöjd med det vi har, förnöjsamhet! Inte alltid bara ha mer och nytt hela tiden det gör oss inte lyckliga. Det finns en lycka i att få längta efter något och vänta på att få det att inte få allt direkt då man vill ha det. Ja det sa min pastor också i söndags, känns snart som jag refererar hans predikan men den var faktiskt väldigt bra.

Det här med jämställdhet har följt mig i hela mitt medvetna liv tror jag. När jag började komma på att tjejer och killar, kvinnor och män inte behandlades lika utifrån att man är människa så blev jag så upprörd. Under min tonårstid var jag väldigt feministik av mig. Läste nån tjock bok som jag tror kallas feminismens bibel eller nåt sånt.

Med tiden har väl det mer aggresiva lugnat ner sig och jag har nog också insett att vi kvinnor och män är rätt olika. MEN det hindrar mig inte från att fortsätta att inte acceptera att man behandlar kvinnor och män med samma respekt inom alla områden. Man kan inte utgå från att en man är bra på vissa saker för han är man eller tvärtom. Jag blir också galen på att mannen så ofta är normen för det normala och att vi kvinnor är det som avviker från normen.

Tex. så skulle jag svara på några frågor om just  jämställdhet. Ja men då utgick även frågeställarna från att kvinnlig medverkan i olika sammanhang var det onormala och ställde frågor utifrån det. Varför inte fråga utifrån hur tycker du att det är när män deltar i dessa sammanhang?
Så här är det ofta!

Jag brukar försöka vända på det så ofta jag kan men det är ju en ständig motvind.

Tyvärr har det ju inte blivit bättre i den nya generationen. Märker när min 14åriga flicka berättar saker hon är med om att tjejer fortfarande inte kan säga och göra samma sak som killar för då är de "skabb" och horor osv.

Nej det är sorgligt att den här jämställdhetskampen måste fortgå.