Har under min semester men också på mitt arbete och som landsting- och kommunpolitiker, senaste tiden fått signaler om försämringar för personal som jobbar inom vården. Sämre scheman och fler vårdtagare med mycket vårdbehov.
De jag möter är personal som verkligen värnar om dem som de vårdar och som ser oroliga ut över vårdens framtid. De undrar vem som kommer att vilja utbilda sig inom vårdyrket när arbetstider och arbetsförhållanden gör att vardagen blir för tung och när fritiden går åt till att återhämta sig istället för att kunna ha andra engagemang i föreningar och för familj och vänner.
Jag tror att det är viktigt att vi politiker verkligen lyssnar till det här och inte drar ner och gör ekonomiska besparingar så vi till slut står utan personal i vården.
I min kommun, där jag bor, har det varit ganska mycket engagemang från föräldrar och andra när man ändrat och försämrat inom skolan. Det är förståeligt men när det försämras inom vården så blir det inte alls samma liv. Det finns inte alls samma drivkraft och det är svårt att veta vad man som anhörig ska göra. Vi politiker ska vara våra medborgares röst och även personalens som jobbar där.
Det är en balansgång mellan ekonomi och god vård och vi måste hela tiden hitta en bra balans.
Men om vi spar in för mycket så är risken att det inte går att reparera skadan framöver. Vi måste ha bra medarbetare inom vården och vi måste se till att det är så goda arbetsförhållanden så människor känner att de vill arbeta där.
Många tycker det är roligt och givande att få ge vård och god sådan, vår uppgift är att ge de förutsättningar så fler vill göra det och att de som är där stannar kvar!