Min första politiska aktion, då var jag bara 8 år!
När jag var runt åtta år så gjorde jag min första politiska aktion. Ja det visste jag ju inte då men att det inte var inom lagens ram det fattade nog både jag och min kompis.
Det var så att på andra sidan stora vägen, där jag bodde som liten, så fanns det ett koloniområde med små söta stugor och fina trädgårdar. Där tyckte vi det var väldigt mysigt att leka och gå omkring. Men så helt plötsligt så började man riva och förstöra och sätta ut massa pinnar och grejer. Vi blev jättearga att de kom och förstörde och skulle bygga fula stora villor, så vi började dra upp alla pinnar vi såg. Det gjorde vi många gånger och jag kan tänka mig att byggherrarna som mätt och ställt upp dessa pinnar inte var så glada dagen därpå.
Men vi gjorde nåt vi trodde på! Ja jag minns det så väl, det var inget bus bara utan det var för vi tyckte det var fel och ville protestera. Visserligen i det tysta och ingen visste vem som gjorde det, som tur var, men för oss var det en viktig kamp. Ärligt talat så är jag lite stolt över det här.
Civil olydnad, det kanske det behövs mer av även i vår tid?
Vi hade goda vänner hemma här om kvällen och då kom jag att tänka på det här utifrån att vi pratade om vad som verkligen kan få oss att gå igång för något.
Både jag och min man är ju politiskt engagerade på olika vis och frågan vi ställde oss var, vad går vi igång på så där på riktigt? Vilken fråga är riktigt viktig att driva?
Vad i vårt land är riktigt fel och gör att vi kan kämpa med eld och med glöd?
Ja ärligt talat så hade vi inget entydigt svar. Jag kan komma på massa saker att kämpa politiskt för men jag har under alla mina år som jag varit politiskt aktiv inte mött en person, som jag minns, som talat om något så där så man ser att det här är en fråga som personen verkligen brinner för.
Typ som kvinnors rätt att rösta eller att alla ska få gå i skolan, eller något sånt elementärt grundläggande fel!
Ja, har jag missat det så kom och säg det och låt mig få se din eld!
Det var så att på andra sidan stora vägen, där jag bodde som liten, så fanns det ett koloniområde med små söta stugor och fina trädgårdar. Där tyckte vi det var väldigt mysigt att leka och gå omkring. Men så helt plötsligt så började man riva och förstöra och sätta ut massa pinnar och grejer. Vi blev jättearga att de kom och förstörde och skulle bygga fula stora villor, så vi började dra upp alla pinnar vi såg. Det gjorde vi många gånger och jag kan tänka mig att byggherrarna som mätt och ställt upp dessa pinnar inte var så glada dagen därpå.
Men vi gjorde nåt vi trodde på! Ja jag minns det så väl, det var inget bus bara utan det var för vi tyckte det var fel och ville protestera. Visserligen i det tysta och ingen visste vem som gjorde det, som tur var, men för oss var det en viktig kamp. Ärligt talat så är jag lite stolt över det här.
Civil olydnad, det kanske det behövs mer av även i vår tid?
Vi hade goda vänner hemma här om kvällen och då kom jag att tänka på det här utifrån att vi pratade om vad som verkligen kan få oss att gå igång för något.
Både jag och min man är ju politiskt engagerade på olika vis och frågan vi ställde oss var, vad går vi igång på så där på riktigt? Vilken fråga är riktigt viktig att driva?
Vad i vårt land är riktigt fel och gör att vi kan kämpa med eld och med glöd?
Ja ärligt talat så hade vi inget entydigt svar. Jag kan komma på massa saker att kämpa politiskt för men jag har under alla mina år som jag varit politiskt aktiv inte mött en person, som jag minns, som talat om något så där så man ser att det här är en fråga som personen verkligen brinner för.
Typ som kvinnors rätt att rösta eller att alla ska få gå i skolan, eller något sånt elementärt grundläggande fel!
Ja, har jag missat det så kom och säg det och låt mig få se din eld!
