Maria Lundblom Bäckström

Facebook, bilddagboken, msn, ja och sen massa andra sidor...
Det här är sidor som mina barn (och även jag till viss del,läs Facebook) umgås med sina kompisar.
Det kan väl ibland ha sina fördelar men nu vill jag ta upp lite om VAD man skriver till varann.

När man träffar folk och pratar så håller man sig inom vissa gränser. Ja nog för jag tycker tonåringar säger lite väl mycket dumt till varann ibland men när man umgås på nätet så finns det ju knappt några gränser verkar det som. Har själv sett en del vad man skriver och också pratat med andra föräldrar.

Jag har sagt till mina barn att det ni inte skulle sagt eller tillåtit att nån säger till er i verkliga livet ska ni ju heller inte skriva till varann.

Jag tycker det här är helt sjukt! Det känns som det bara flödar in massa skit in i vårt hem genom datorn. Och även om våra barn sitter så vi ser dem eller man kollar så kan man ju inte kolla allt, de måste ju också få ha en viss integritet. Vad kan man göra?

Ja jag hade ett rätt bra samtal med min äldsta flicka, som det här mest gäller, här om dagen och uttryckte hur jag känner. Vi tyckte väl inte helt lika men vi nådde ändå varann. Det är väl så här man får hålla på. Samtala, sätta gränser och säga vad man tycker är Ok!

Men till er alla tonåringar och andra som kan behöva den uppmaningen skriv inte det du inte skulle ha sagt och låt ingen skriva något till dig som du inte skulle vilja höra.

TA INGEN SKIT! Ni är alla värda så mycket mer respekt och borde behandla varann med respekt också.

Från en vuxen som kommer fortsätta lägga sig i! 

Idag har vi PREMIÄR med Att få ett recept till stånd!


Jag har förmånen att vara ledig idag och kan ladda genom att tömma återvinningsförådet här hemma, plugga och läsa manus!

Det har verkligen varit en fantastiskt rolig resa. Dels att få lära känna alla de härliga människor som är med i uppsättningen. Det är både skådespelare och vår regisör och vår ljudsättare. Alla bor ju här i Vireda eller i närområdet och det här har verkligen varit ett bra sätt för mig som är relativt nyinflyttad att lära känna mina grannar lite bättre.

Spelade ju lite revy och teater i min ungdom och sen har ju livet bjudit på en hel del tillfällen att framträda på någon slags scen på olika sätt både genom sång och politik men det är lite speciellt att gå in i en roll. Även om det är en buskis så måste man ändå gå in i sin karaktär.

Jag spelar ju Rakel som är föreståndarinna och sjuksköterska för ett litet ålderdomshem så jag har ju haft mycket gratis att plocka av då jag haft i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv inom vården. Läste även Ingegärd Malmberg Bohlins självbiografi nyss och hon skriver en hel del där om sina upplevelser inom vårdvärlden runt den här tiden då vår pjäs utspelar sig, det gav mig också nya insikter och inspiration.

Men det jag lärt mig är att man måste plocka fram och förstärka sina egna sidor som liknar den här personen.
Men jag tror Rakel smyger in sig även i min vardag lite. I bilen här om dagen så blängde jag lite på en av mina döttrar och då utropar hon: "men nu ser du ju precis ut som Rakel"!

Ja tyvärr kan jag inte erbjuda någon att köpa biljetter för det är helt utsålt. Det är ju verkligen roligt men lite tråkigt för alla er som ville gå men inte fick någon biljett. Men ring och be dem höra av sig om det blir något återbud.

Ja ikväll blir det premiärnerver och förhoppningsvis en lyckad föreställning med efterföljande fest!

Tänk vad spännande livet är. Man vet inte riktigt vart det för en.
Jag tror ju att vi har en god Gud som vill visa oss spännande vägar och vill leda oss att göra goda saker och det ger livet en dimension som jag aldrig skulle vilja vara utan.
Att söka den inre rösten och ledas genom den, genom möten med människor och genom bibeln det tycker jag är spännande.

Tyvärr störs jag ibland av egna tankar som inte är så positiva och av människor som inte ger harmoni och mycket annat. Man får ibland kämpa lite för att vara i de goda tankarna, det är så lätt att slitas bort genom känslor som styr, genom att man blir orolig och inte bejakar kärleken utan något annat... egoistiskt eller ilska tex.

Vi, jag och min man, pratar ganska mycket om det här. Vi hade några vänner hos oss i helgen som gav oss många goda tankar och känslor. Vi funderar en hel del på vart vägen ska gå nu framöver.
Det är ganska många i Aneby, märker jag, som vill att Aneby ska bli ett mjukare samhälle igen.

Jag själv har upplevt att det finns en annan hårdhet och människor som varit från vår kommun ett tag och kommit tillbaka upplever också det här. Men samtidigt säger många att det är något som spirar. Det har ändå börjat vända och många har börjat engagera sig på olika sätt.

Jag fick ett mail av en annan vän som skrev om olika förändringar i hennes liv som var på gång. Ja det är roligt att se att man vågar bejaka helt andra vägar i livet som man inte prövat förut.

Jag tror att oavsett hur man tror, vad man tror på osv. så ska vi stötta varann i alla de goda saker vi vill för vår kommun. Vi ska bejaka de relationer vi har och bygga nätverk tillsammans för att Aneby ska bli en bra, varm och mjuk kommun att bo i.

Ja nu kan man ju tycka att det aldrig blir varmt då snön liksom har växt fast i Sverige...men jag talar ju så klart om en inre värme hos oss alla där vi försöker vara generösa och tänka större och våga tro på våra visioner och gå i TRO!

 
Idag har jag mött så många söta små människor. En såg ut som snövit, en påminde lite om en alv, några svarade knappt utan nickade mest och någon blev till och med lite ledsen. Ja det är så barn är. Det är verkligen fascinerande att se hur olika och härliga alla är.

Men så är ju vi också egentligen...fast kanske inte så söta längre! Men vi är så inuti men vi har lärt oss hantera livet och möten med varann på ett annat sätt och vi "döljer" oss lite mer. Ja jag kanske skulle behöva "dölja" mig lite mer ibland och inte alltid säga vad jag tycker. Men jag är ju bara så...rätt ärlig och rak!

Det är väl också ganska sunt, att inte bara vara helt öppen med allt. Man kanske inte skulle orka det riktigt?

Men barnen är så utsatta, så beroende av sina föräldrar och hur de lever sina liv.

Jag tror vi måste fokusera mer av våra insatser på barnen och på ungdomarna. Jag tror att vi som Kristdemokrater måste fortsätta sätta barnen i centrum.

När vi tar beslut måste vi titta på hur blir det för barnen.

I vår kommun diskuterar vi mycket om skolor och förskolor och hur det ska se ut. Funderar vi då på hur lång tid barnen får sitta i bussen när vi lägger ner en skola? Hur mycket tid får barnen med sina föräldrar om vi gör si eller så? Vad gynnar familjen bäst? Det är det vi måste ha i fokus.
Vad underlättar mest för familjen. Kan vi som politiker hjälpa familjer att orka med sin vardag?
Skapar vi miljöer där det är sunt för barnen att växa upp?

Vi behöver också familjecentraler, ungdomsstöd på olika sätt...föräldrastöd!

Vi kommer skapa en hård, cynisk och kall generation om vi inte börjar visa våra barn att vi bryr oss. Att vi vuxna tycker att vi kan offra lite ibland för deras skull.

Ja jag har mycket jag tänker på vad gäller det här och det här blev säkert både rörigt och ostrukturerat men det är ju min blogg och vill man läsa går det bra. Vill man inte så slipper man.