Maria Lundblom Bäckström

Idag har över hundra människor hittills gratulerat mig via facebook!

Det här är ju helt fantastiskt! TACK TACK ALLA NI!

Varje litet grattis och små uppmuntrande ord gör att man känner sig omtyckt och hyllad. Tänk att man har såna nätverk av människor som i allafall bryr sig så mycket så man vill skriva Grattis!

I helgen har jag firat med min familj och mina föräldrar genom att äta gott, umgås och även så fick jag lite presenter.

Idag har jag blivit firad av mina barn, min man och vänner. Kvällen avslutades med att min underbara granne Anita satt på trappen kl. 22.30 med en bukett blommor när jag kom från jobbet. Ett glas vin och lite ost tillsammans med henne fick bli avslutning på födelsdagen!

Vi hade också en fantastisk föreställning med teatern i lördags. Det var som vi verkligen landat i våra roller och publiken var med på ett fantastiskt sätt också.

Ja här är Bettan blond och blåst (jag), Lilla söta Sonja och bestämda Doris!

Just nu känns det som det är mycket positivt flöde som man får ta emot från många.
Jag skrev på min facebook status här i lördags, tror jag, att det är lite beroendeframkallande att stå på scenen.

Om jag inte hade haft så mycket annat i livet som jag njuter av så skulle man lätt känna en väldigt stor sorg efter sista föreställningen. Nu blir det nog en liten tomhet men eftersom jag och min kära man ska åka till Gambia redan på torsdagen efter så får man något nytt härligt som tar vid.

Sen står jag i andra spännande processer med människor som vill skapa nya goda saker och det ska bli roligt att se om det kan bli något som växer fram. Men eftersom det är för tidigt att sätta ord på det så får jag återkomma när det blir något att tala om.

Åter igen...
Ett stort TACK! för all värme och alla goda ord jag fått ta emot idag.

Min främsta drivkraft när jag började med politik var att jag tyckte att vården var organiserad på fel sätt. Att man tänkte i fyrkanter där man försökte få in människorna i olika fack beroende på vilken som var deras tydligaste diagnos.

Min tanke var mer att vården skulle organiseras utifrån människans alla behov och inte utifrån att man har en diagnos. Min dröm har alltid varit att man tex. i slutenvården (sjukhusvård) har avdelningar där patienterna befinner sig och att proffessionen kommer till patienten och inte tvärtom. Om man tex. kommer in för blödande magsår så måste man ju självklart akut ta itu med själva problemet men sen kanske man borde ta reda på varför den här personen har fått sitt magsår och om det finns andra delar i personens liv som orsakat det.

Hur lever den här personen, hur mår han psykiskt, vad äter han, hur motionerar han, vilka sociala relationer kan ha påverkat det här? Kan han behöva någon annan vård än bara den medicinska?
Det är här vården är så bristfällig tycker jag.

Men det här gäller inte bara vården. Jag tycker stora delar av vårt samhälle är uppbyggt på det här sättet. Ta skolan till exempel. Vi utgår från att barnen ska lära sig vissa saker på ett visst sätt istället för att se varje barn som en unik individ som själv har massa förmågor som vi i skolan bör plocka fram.

Den här länken tycker jag beskriver det här ganska bra vad jag menar:
http://www.youtube.com/watch?v=r9LelXa3U_I

Vi måste sluta försöka stoppa in oss människor i fyrkanter när vi alla har olika former!!

Ja det förra blogginlägget var väl inte det roligaste jag skrivit precis. Men nu får jag lämna det och gå vidare. Det är onödigt att lägga energi på det som ändå inte ger någon god frukt!

Det finns så mycket att ge sin energi åt och politiken finns ju kvar.

I måndags var jag på min första träff med patientföreningarna. Det var Dyslexiförbundets representant och en representant för Föreningen för cystisk fibros. Det var intressant på olika sätt men framförallt tycker jag det är ett mycket givande uppdrag att få träffa de som representerar dem som vården är till för, patienterna.

Tror att det här uppdraget kan bli givande och lärorikt under de här fyra åren.

Mycket tid går just nu åt att öva till vår teater i Vireda, Romantik i panik! Ja det växer fram mer och mer ju bättre vi lär oss våra repliker. När man kan sina repliker slappnar man av mer och kan gå in i rollen och få fram humorn bättre. Ja det är verkligen kul men också energikrävande.
När man varit i sin roll ett tag så blir man mer och mer den personen. Men jag är nog en blandning av förra årets barska Rakel och denna årets blonda blåsta Bettan! :)

Ser nu framåt och gläds åt det som händer i livet. Det händer jämt nåt spännande i livet och genom olika relationer växer olika tankar och idéer fram.