Varför vill man ha barn?
Har mina vänner från Västerås här. Inte ofta vi ses och nu stannade de över i sin husvagn hos oss i två nätter. Underbart att få ha dem här så länge.
Min vän och jag åkte i samma bil hela dagen igår och hennes man tog alla barnen i sin stora bil.
Då blev det prat hela vägen till alla Astrid Lindgrens inspelningsställen och hennes kära Näs i Vimmerby.
Ja nu var det ju inte det jag skulle skriva om men nu slår det mig att det samtal vi hade i bilen stämmer så bra överrens med Astrid Lindgrens syn på att sätta barnen först.
Jo vi började diskutera det här med att lämna in sitt ena barn på förskola/dagis när man är hemma med ett mindre. Min vän U jobbar inom barnomsorgen och har bra insyn i det här.
Vi båda har oerhört svårt att förstå att man vill lämna iväg sitt lite äldre barn på dagis när man är hemma med ett mindre barn. Varför vill man inte vara med sina båda barn? Hur känns det när man är två tre år och vet att mamma eller pappa är hemma med den nya lilla bäbisen och man själv ska gå till dagis på morgonen? Vilka tankar rör sig i barnets huvud?
Jag kan förstå att man kanske lämnar ett barn på fyra-fem år på förskolan några timmar i veckan om man är hemma om det inte finns några andra barn i närheten men annars förstår jag det inte.
När jag var föräldraledig skulle jag inte ens kommit på tanken att den korta tid som jag var med mina barn lämna Beatrice. Vi hade väl fullt upp ändå och träffade andra mammor eller gick ut och lekte eller gick promenader. Ja jag minns inte riktigt allt vad man gjorde. Förskolan hann de ju verkligen vara på sen ändå i flera år.
Men inte nog med det!
I Västerås, berättar min vän, där lämnar man bara in barnets schema hur det ska vara på förskolan, oavsett hur föräldrarna jobbar! Men hallå!
Här i Aneby bestämde vi för några år sedan, och jag tror det är så fortfarande, att man en eller om det är två gånger per termin, kan ha barnen på dagis och själv göra något som man skulle behöva göra utan barn, typ åka till Ullared ha ha!
Man tyckte det var bättre att man ärligt kunde säga det och ändå vara ledig.
Men i Västerås där kan man gå hemma och baka och greja i trädgården och barnen är på dagis mellan 8-16 varje dag fast man jobbar halvtid! Ärligt talat tycker jag det är något sjukt!
Det har blivit nåt fel i den svenska själen när man inte vill ha tid och vara nära sina barn och när man ser dem som en belastning. Eller hur ska man tyda det här?
Hur kommer de här barnen bli och må i framtiden?
Ja jag hoppas att du som sitter i KS eller i BU nämnd i någon kommun inte sitter och bestämmer så frikostiga regler att det utgår från föräldrarnas bekvämlighets behov utan att du ser till vad som är barnens bästa. Och föräldrarna måste väl i de flesta fall vara de bästa för barnen och inte en stor grupp med barn och några pedagoger?
Jag vill verkligen vädja till alla kristdemokratiska politiker i landet att ställa upp på barnens sida att få vara med sina föräldrar så mycket som möjligt!
Min vän och jag åkte i samma bil hela dagen igår och hennes man tog alla barnen i sin stora bil.
Då blev det prat hela vägen till alla Astrid Lindgrens inspelningsställen och hennes kära Näs i Vimmerby.
Ja nu var det ju inte det jag skulle skriva om men nu slår det mig att det samtal vi hade i bilen stämmer så bra överrens med Astrid Lindgrens syn på att sätta barnen först.
Jo vi började diskutera det här med att lämna in sitt ena barn på förskola/dagis när man är hemma med ett mindre. Min vän U jobbar inom barnomsorgen och har bra insyn i det här.
Vi båda har oerhört svårt att förstå att man vill lämna iväg sitt lite äldre barn på dagis när man är hemma med ett mindre barn. Varför vill man inte vara med sina båda barn? Hur känns det när man är två tre år och vet att mamma eller pappa är hemma med den nya lilla bäbisen och man själv ska gå till dagis på morgonen? Vilka tankar rör sig i barnets huvud?
Jag kan förstå att man kanske lämnar ett barn på fyra-fem år på förskolan några timmar i veckan om man är hemma om det inte finns några andra barn i närheten men annars förstår jag det inte.
När jag var föräldraledig skulle jag inte ens kommit på tanken att den korta tid som jag var med mina barn lämna Beatrice. Vi hade väl fullt upp ändå och träffade andra mammor eller gick ut och lekte eller gick promenader. Ja jag minns inte riktigt allt vad man gjorde. Förskolan hann de ju verkligen vara på sen ändå i flera år.
Men inte nog med det!
I Västerås, berättar min vän, där lämnar man bara in barnets schema hur det ska vara på förskolan, oavsett hur föräldrarna jobbar! Men hallå!
Här i Aneby bestämde vi för några år sedan, och jag tror det är så fortfarande, att man en eller om det är två gånger per termin, kan ha barnen på dagis och själv göra något som man skulle behöva göra utan barn, typ åka till Ullared ha ha!
Man tyckte det var bättre att man ärligt kunde säga det och ändå vara ledig.
Men i Västerås där kan man gå hemma och baka och greja i trädgården och barnen är på dagis mellan 8-16 varje dag fast man jobbar halvtid! Ärligt talat tycker jag det är något sjukt!
Det har blivit nåt fel i den svenska själen när man inte vill ha tid och vara nära sina barn och när man ser dem som en belastning. Eller hur ska man tyda det här?
Hur kommer de här barnen bli och må i framtiden?
Ja jag hoppas att du som sitter i KS eller i BU nämnd i någon kommun inte sitter och bestämmer så frikostiga regler att det utgår från föräldrarnas bekvämlighets behov utan att du ser till vad som är barnens bästa. Och föräldrarna måste väl i de flesta fall vara de bästa för barnen och inte en stor grupp med barn och några pedagoger?
Jag vill verkligen vädja till alla kristdemokratiska politiker i landet att ställa upp på barnens sida att få vara med sina föräldrar så mycket som möjligt!
