Var du en mobbare?
Det frågar man efter på Aftonbladet.se idag.
Ja men vad ska man svara?
Inte mobbade jag nån när jag var liten. Men sen var det ju G som var väldigt annorlunda och aldrig var med oss andra. Jo hon var ju ibland med det andra gänget som vi inte bjöd på våra partyn. Men mobbade, nej det gjorde jag ju inte...eller?
Det här har jag funderat en del på sen jag växt upp och blivit så kallad vuxen.
Nu förtiden pratar de vuxna om det här i skolan och man har mobbningsteam på skolan mm.
När jag var liten pratade ingen om det här. Det enda man tänkte på när det gällde mobbning var ju att man retade eller stod i en ring runt någon stackare och slog den personen och det gjorde vi aldrig. Utan det var mer det där att vi som var lite "häftigare" i klassen inte bjöd alla när vi hade kalas eller senare party. Jag vet inte vad våra föräldrar tänkte, måste nog fråga. Men jag tror de tyckte det var en liten behändig skara som man bjöd och sen tänkte ingen mer på det.
Men jag vet att jag hade en liten gnagande känsla där inne när G satt för sig själv på skolgården. Jag vet vi frågade någon gång om hon ville vara med men det ville hon inte. Och det kan jag förstå, hon kände ju liksom inte oss och inte vi henne. Fy det här är ju hemskt! Men varför gjorde ingen vuxen nåt och varför pratade man inte om det här. Jag kan ändå känna att det var vuxenvärlden som ändå gjorde det största felet.
Men visst förekommer mobbning bland vuxna också det hör man ju om. Sen kan det ju vara mer eller mindre.
Men vad är mobbning och vad är härskarteknik?
Att tex. inte skicka samma information till alla i en styrelse, är det mobbning eller härskarteknik?
Eller att lyssna mer på någon särskild i en partigrupp eller arbetsgrupp eller lyfta vissa personer och ge dem mer uppmärksamhet och bekräftelse, är det mobbning eller vad?
Mobbar man själv nu? Eller använder härskarteknik omedvetet?
Hmm? Ja det tål nog att tänka på!
