Autism=lika förutsättningar?
Läste precis på min partikamrat Mias blogg http://www.miafrisk.blogspot.com/ ett intressant inlägg om en bok hon läst: "Jag har precis läst ut "Det räcker inte med kärlek: en mammas kamp för sin son" av Jenny Lexhed. Boken som handlar om en mammas (och familjens) kamp för att ge sin förstfödde son Lucas med autism ett gott liv." (citat från Mias blogg)
Iallafall tar hon upp det här med barns olika förutsättningar utifrån vilken familj de föds i.
Återigen måste jag reflektera lite över vad jag möter i min roll som skolsköterska.
Jag möter ju invandrarfamiljer med barn med funktionshinder. De försöker göra så gott de kan men de har inte samma ekonomiska förutsättningar, inte de sociala stöd som svenska familjer ofta har, inte de språkliga förutsättningarna.
Jag tänker ibland, hur länge ska de orka? Hur ska det gå för de här barnen framöver?
Jag får en sorg i mitt hjärta och jag får också en stor känsla av att jag vill hjälpa dem så mycket man kan. Det kan också vara lite svårt att få fram precis hur de har det då de också vill bevara sin stolthet och har behov av att känna att de klarar av det hela. Olika kulturella normer gör att det vi uppfattar som hjälpande och stödjande kan de uppleva kränkande och förnedrande.
Jag märker också en viss skillnad ibland när man söker läkarstöd för invandrare. Ibland, absolut inte alltid, så upplever jag att man inte ger samma hjälp till personer med invandrarbakgrund.
Ja det här är verkligen svårt. Vad kan man göra politiskt för att i allfall ge samma stöd och hjälp till de här familjerna som svenska familjer får?
Hur kan man sätta in rätt resurser?
Visst ibland finns det också en kulturell skillnad, hos personer med invandrarbakgrund, i förväntningarna när man söker vård. I Sverige har vi lärt oss att man kan få råd till egenvård men jag kan ibland märka att när barn kommer till mig som inte bott i Sverige så länge så vill de att jag gör något, annars är det inte riktigt bra. Här tror jag också det finns mycket att göra när det gäller kommunikation och förståelse.
Iallafall tar hon upp det här med barns olika förutsättningar utifrån vilken familj de föds i.
Återigen måste jag reflektera lite över vad jag möter i min roll som skolsköterska.
Jag möter ju invandrarfamiljer med barn med funktionshinder. De försöker göra så gott de kan men de har inte samma ekonomiska förutsättningar, inte de sociala stöd som svenska familjer ofta har, inte de språkliga förutsättningarna.
Jag tänker ibland, hur länge ska de orka? Hur ska det gå för de här barnen framöver?
Jag får en sorg i mitt hjärta och jag får också en stor känsla av att jag vill hjälpa dem så mycket man kan. Det kan också vara lite svårt att få fram precis hur de har det då de också vill bevara sin stolthet och har behov av att känna att de klarar av det hela. Olika kulturella normer gör att det vi uppfattar som hjälpande och stödjande kan de uppleva kränkande och förnedrande.
Jag märker också en viss skillnad ibland när man söker läkarstöd för invandrare. Ibland, absolut inte alltid, så upplever jag att man inte ger samma hjälp till personer med invandrarbakgrund.
Ja det här är verkligen svårt. Vad kan man göra politiskt för att i allfall ge samma stöd och hjälp till de här familjerna som svenska familjer får?
Hur kan man sätta in rätt resurser?
Visst ibland finns det också en kulturell skillnad, hos personer med invandrarbakgrund, i förväntningarna när man söker vård. I Sverige har vi lärt oss att man kan få råd till egenvård men jag kan ibland märka att när barn kommer till mig som inte bott i Sverige så länge så vill de att jag gör något, annars är det inte riktigt bra. Här tror jag också det finns mycket att göra när det gäller kommunikation och förståelse.
